Med risk för att bli totalt missuppfattad ska jag berätta lite för er vad jag menar med mitt privata jag och mitt offentliga jag som jag skrev om HÄR >> Upp till ungefär 12 års ålder präglas ett barn, det betyder att de egenskaper som barnet har utvecklat genom barndomen fram till de tidiga tonåren är egenskaper som rotar sig djupt i en människa. Det gäller både bra och dåliga egenskaper. Jag var tolv år när jag fick ett syskon, min syster som jag har nämnt flera gånger här i bloggen. Och ni kan ju tänka er att jag blev glad. Som jag hade längtat. Eftersom det är så stor åldersskillnad på mig och min syster, som är mitt enda syskon, så har jag alltså präglats på samma sätt som ett ensambarn. Jag har haft allt fokus från mina föräldrar på mig. Jag har inte haft någon konkurrens. Jag har lärt mig tusen millioner saker som man kan hitta på själv. Kompisar har självklart också funnits men det är inte riktigt samma sak som att ha syskon runt sig.
Vad jag vill säga med detta är att jag är ingen lagspelare. Absolut inte.
Jag tycker om ensamhet. Med det menar jag inte att jag gillar att sitta i skogen på en stubbe och lyssna på fåglar. Verkligen inte, jag blir så otroligt lätt rastlös. När jag har börjat med en idé finns tankarna redan på nästa. Lite stressande men jag älskar det.
Något som är otroligt viktigt är mitt hem. Det är privat. Jag bloggade ju från början om inredning och visade upp mycket från mitt hem, alltså det som för mig är privat. Jag mådde dåligt. Det funkade inte alls.
Jag vill vara mer privat på bloggen, jag vet ju att det är flera av er som önskar det också. Men jag måste hitta ett sätt som funkar så att jag samtidigt kan känna att jag mår bra av det. Jag gillar er läsare något så fruktansvärt mycket, ni skriver inte så mycket till mig här på bloggen men desto mer skriver ni på sociala medier. Jag gillar den relationen vi har här genom datorn, varenda hälsning läser jag och jag försöker svara på kommentarer ofta och så snabbt jag kan. Ibland till och med mitt i natten. Det är ett trivsamt sätt som jag kan hantera och som jag gillar mycket. Alla hälsningar jag får är väldigt snälla. Detta ligger på en jämställd nivå både från min och mina läsares sida. Ni lämnar kommentarer och jag svarar på frågor och ger lite respons på det som skrivs. Jag vet inget om er (absolut inget i de flesta fall) men ni vet mycket om mig. Och det gör mig ingenting så länge min relation med er läsare ser ut så här.
Vad jag inte uppskattar är när läsare går över gränsen. I bloggen och sociala medier finns jag tillgänglig men i mitt hem är jag inte öppen för mina läsare.
Varför skriver jag så här? Jag har flera gånger råkat ut för läsare som inte inser att när man följer en blogg så kan man uppleva att man känner bloggaren och det är ju inte så konstigt. Men det som ofta glöms bort är att för bloggaren är läsaren en helt okänd människa. Någon som bloggaren överhuvudtaget inte skulle känna igen om man skulle mötas på stan.
Att bloggaren då skulle öppna upp sitt hem (i verkliga livet) för denne okände människan är totalt uteslutet i mitt fall. Ja, jag får ibland mail från läsare som vill träffas. Jag har de gånger tackat så mycket för frågan men slingrat mig ur på ett eller annat sätt utan att försöka såra.
Att man överhuvudtaget frågar en sådan fråga är för mig lika konstigt som att jag skulle följa med barnen och plinga på hemma hos Eric Saade. För mig är det självklart att man inte försöker tränga sig in hos någon även om man tycker att man känner personen genom cybervärlden. För det gör man inte. Och nej jag håller med. Jag ska inte jämföra mig med Eric Saade, att jag tog honom som exempel var för att jag får den frågan här hemma en hel del. Frågan om vi inte kan åka och hälsa på honom.
Det är bland annat med de här tankarna som jag har svårt för att bjuda på mitt privata jag. Vad blir konsekvenserna av att bli mer privat i bloggen? Jag är en kreativ människa, jag står gärna i centrum. Ensambarnet i mig är van vid att ha fokus på sig. På mina villkor. När jag väljer det. I mitt hem pågår den kreativa processen, det är här jag skapar mina idéer, inlägg och bilder till bloggen. Dem bjuder jag gärna på. Men i den kreativa processen ingår inte att fika med mina läsare. Det ingår heller inte att bli iakttagen eller fotograferad i min trädgård. Jag är nästan helt säker på att det här inlägget kommer att misstolkas så vi får se hur länge inlägget får ligga kvar. Det är ju trots allt så att de allra flesta kan förstå skillnaden mellan det som visas på bloggen och det som är "verkliga" livet. Men en liten liten skara kan det inte.
